Ankyloserande spondylit (AS)

För över 10 år sedan fick jag reda på att jag är kroniskt sjuk.

Beskedet var lite chockerande men på något sätt var det skönt att äntligen få en diagnos. Det blev liksom på riktigt, mina smärtor fanns på riktigt, äntligen var det någon som tog mig på allvar.
I alla år har jag försökt ignorera och bita ihop. Tänkt att det nog inte är så farligt ändå, många har det värre. Jag har inte ens riktigt läst på ordentligt om vad jag går och bär på. Har skjutit det ifrån mig, gång på gång på gång. Jag har gjort mitt bästa för att ignorera värk och stelhet och ibland även inbillat mig att det finns dagar när jag inte har ont någonstans. Det är inte sant. Jag biter ihop, sväljer och svarar att allt är bra.
Just nu känns det som verkligheten har hunnit ikapp mig.
Jag blir sämre
Jag får mindre och mindre bra dagar. Värken är intensivare. Jag får ont på ställen jag inte haft innan. Jag får oftare säga till barnen att jag inte orkar. Jag gråter mer. Jag är trött, trött och trött...
Jag skrev en egen vårdbegäran till reumatologen för ett antal veckor sedan. Jag har lämnat prover och nästa vecka ska jag dit. Hoppas de kan hjälpa mig lite med råd osv.

Men idag är en bra dag! Solen skiner  och snart kommer tåget som tar mig hem efter jobbet. På schemat idag står Pokémon-jakt med storasystern och promenad med god vän.

Ha en skön kväll!


Kommentarer
Postat av: Lotta

Hoppas verkligen att du kan få hjälp. Kram.

2017-04-18 @ 17:14:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback