Mitt krypin -

Som ni alla vet är det ett ganska många år sedan jag träffade Peppe för första gången.

Helt plötsligt dök han upp där i Hultsfred med sin NOFX T-shirt och sitt långa hår.

Redan där var jag nog egentligen såld tror jag

Det skulle ju dock gå ett antal år innan jag erkände och förstod det.

Vi sågs sedan ungefär en gång om året på festival under flera år, ibland någon mer gång på fest.

Vi skrattade hela festivalerna igenom så vi vek oss och de andra tittade oförstående på oss.

En klassiker är när Patrik en natt i Roskilde reser sig upp i husvagnen och utbrister med barsk röst:

-Nu talar vi med SMÅ bokstäver!

-Och ni kan ju tänka er hur mycket vi skrattade då.

Det finns många dumma och roliga festival- och festminnen men att berätta om dem är ingen större idé för förmodligen är det bara vi två som skrattar

En gång fick jag en cd på posten. Det var ju då Peppe på trummor tillsammans med sitt band. Givetvis tyckte jag att musiken var fantastisk och givetvis måste min bror få höra skivan… Jag var dock inte lika glad över Robbans kommentar: ”Jag tror minsann att trummisen är lite i otakt”

Det finns ett annat tillfälle, minns inte vilket år det kan ha varit, när mamma frågade mig

-Vem är den där Peppe egentligen. -Ja hurså undrade jag. –Jo för du pratar om honom på ett speciellt sätt.

-Mitt svar var såklart

-Vadå, det är inget, han är bara en kompis.

Ibland vet mammor mer än man själv vet…

Efter varje festival åkte jag hem och intalade mig att det jag kände bara var stämning från festivalen och ingenting annat. Det gick ett antal dagar och så blev allt som vanligt igen.

Till sist kom då tiden när det inte fanns något att sätta emot, och min hjärna hade inget att säga till om längre. Mitt hjärta tog över och styrde och ställde med varenda kroppsdel.

Idag är jag så otroligt glad att jag till sist lyssnade till det.

Det finns mycket fina saker jag upptäckte hos dig efter att vi lärde känna varann ordentligt. Jag fick lära känna en jättestor värme, en fantastisk medmänniska och en sann vän.

Som Karin så vackert sjöng tidigare idag:

”För du är där när ingen ser mig

Du är där när stormen yr

Du är där när natten skrämmer

Och du är där när dagen gryr”

Och det är precis det du är.

Vad som ligger i de orden för mig och för oss är väldigt mycket.

Det finns ett antal kvällar, morgnar och nätter hos oss som inte ser riktigt ut som hos andra.
De dagar och nätter då jag inte kan gå, då jag inte kommer ur soffan och då jag inte kan klä mig själv.

Då finns du alltid där, du viker inte från min sida och du hämtar vetekudde, värktabletter, mat, vatten, och gud vet vad.

Du klär på mig på morgonen, knyter mina skor och plockar upp min väska från golvet och du gör det alltid med ett leende och säger – ta det lugnt jag ordnar det.

För mig är det kärlek!

Jag är idag så otroligt glad att allt gick som det gick till slut.

Idag står vi här som man och fru och det, känns ännu lite overkligt och det finns ingen i världen som är gladare än jag just nu.

Det var ett hattande fram och tillbaka ett tag innan det blev vi och att du aldrig gav upp är jag dig nu evigt tacksam

Jag kan nu inte för mitt liv förstå hur jag kunde tro att jag skulle kunna existera utan dig.

Jag ser så mycket fram emot våra kommande år tillsammans, vad vi än kommer att ställas inför så vet jag att vi kommer klara det. För vi fick varandra till slut efter mycket om och men och nu finns det inget som kan skilja oss åt.

Du är min allra bästa vän, det finns ingen som får mig alltid att skratta som du, och jag vet att du står bredvid mig i vått och torrt, liksom jag alltid kommer göra för dig!

Jag älskar dig!