Mitt 2011
Nytt år! Nya möjligheter, nya utmaningar!
2011 var ett turbulent år minst sagt. Både det bästa nånsin och det jobbigaste nånsin.
3 kära familjemedlemmar lämnade oss.
I april gick min moster bort, hastigt, oväntat och chockartat. Har fortfarande svårt att acceptera det som hände. Det var så orättvist och alldeles för tidigt. Jag gick på begravning med Klara i magen mage och grät stora tårar.
Det smärtar mig ohyggligt att hon aldrig hann träffa Klara, hon såg så mycket fram emot det men fick inte vara med, det känns hemskt.
I oktober somnade min morfar in efter flera år av kämpande mot cancer. Vi vakade vid hans säng i 5 dagar hemma innan han lämnade oss. Jättejobbigt att se en människa tyna bort. Han som kämpat så och överlevt så mycket fick til sist ge upp, Han begravdes dagen efter han skulle fyllt 81 år och det var oerhört jobbigt.
Och sen orkade inte mormor mer... En morgon när jag stod och bytte på Klara kommer plötsligt P hem. Jag log och trodde han jobbade i närheten och kom hem för att äta frukost. Han såg dock allvarligt på mig och sa nej och berättade att min mormor gått bort.
Benen vek sig under mig och jag föll ihop på badrumsgolvet och ropade nej nej nej. Vilken tur att min mamma var så smart att hon ringde P och inte mig så han fick åka hem, jag hade inte klarar det annars.
Familjen skulle samlas i mormor och morfars hus. Vi åkte dit och jag skakade när jag såg huset och visste inte hur jag skulle kunna gå in.
När jag kom in vek sig benen igen och jag kröp ihop på hallgolvet och tårarna rann. Då känner jag en smärta i huvudet som jag aldrig känt innan, jag var säker på att något brast, det gjorde så ont att jag trodde att jag fick hjärnblödning, har aldrig känt nåt liknande. Som tur var gick det över till sist...
Mormors begravning var så ohyggligt jobbig att det inte går att beskriva. Det var så fint så fint och så hemskt. Jag grät så jag skakade i bänkraden.
Hur jag orkade vet jag inte men jag lyckades hålla mitt tal i kyrkan. Att jag fick fram orden var en gåta men det var för mormors skull, det var väl därför jag klarade det.
Jag saknar henne så det gör ont, kan inte fatta att hon också fick lämna oss. Tomrummet är så otroligt stort. Hon blev 78 år.
Oj vad text det blev, var inte riktigt tänkt att skriva så mycket, orden bara kom...
Jag får ta de andra positiva händelserna 2011 i ett annat inlägg....
.
Kommentarer
Trackback